se det. Och blek som snö svarade hon, innan han ens hunnit fråga: »Det är min ungdoms älskades märke och tecken på att jag alltid skall tillhöra honom — och det har jag äfven gjort!» — Då lågade mannens ögon, och utan ett ord drog han sin knif och stötte den genom märket djupt i hennes bröst…»
Hon ville ännu tillägga något, men rösten svek henne — hon kände hur Olofs knän darrade mot hennes bröst.
»Du berättar bra», sade den unge mannen med halfkväfd röst. »Men slutet var alltför hemskt.»
»Nej, det var inte alls hemskt, det var tvärtom skönt! Flickan önskade intet bättre, hon dog med ett leende på läpparna, som endast de lyckliga dö.
»Och det är inte slut ännu med allt — det finnes ännu en fortsättning!»
»En fortsättning —?» utropade Olof häpen, utan att kunna ana huru flickan ämnade afsluta sin berrättelse.
»Ja», fortfor hon, »ty nu kom flickan efter sin död till himmelrikets port. Och där stod Sankte Per vid porten, som han alltid gör.»
»Du kommer inte in här», sade Sankte Per, »ty du bär din ungdoms lustas tecken på bröstet!»
Men det hörde Gud Fader på sin tron, ty himmelrikets port stod på glänt. »Öppna porten!» sade han och granskade fiickans bröst — och hon fruktade inte hans blick. »Förstår du dig inte bättre på sådana saker?» sade Herren förebrående till Sankte Per. »Hon har varit sin ungdoms älskade trogen — stig in, mitt mitt barn!»
De tego båda. En liten, blå låga fladdrade öfver den röda glöden i ugnen.
— 162 —
