någonting måste jag få, ty annars kan jag inte lefva», sade hon häftigt. »Se här!»
Hon drog fram från sin barm ett litet blått sidenfodral, som hängde kring hennes hals på en röd sidensnodd.
»Det räcker just till det stället — ser du!»
»Hvad det är vackert!» utropade Olof befriad, tagande fordralet i handen. »Och du vill ha någonting i det?»
»Ja.»
»En hårlock då — är du så barnslig?»
»Nej, så barnslig är jag inte.»
»En blomma då?»
»Nej, inte något så barnsligt!»
»Vill du då ha en minnesvers?»
»Inte det heller — nej, dig själf, hel och hållen!»
Häpen, utan att förstå något, blickade Olof på flickan. Allt starkare omslingrades han af allt det som han hade försökt frigöra sig ifrån.
»Förstår du inte? — Ditt porträtt!»
»Men jag har ju bara ett enda, och jag har aldrig gifvit mitt porträtt åt någon», tvang han sig att säga.
»Nej, du har spart det åt mig!» sade flickan med eftertryck.
Olof blygdes — hvilken stackare försökte han inte att göra sig till. Hvarför steg han inte upp och slöt detta underbara, skälfvande barn i sina armar, hvarför svor han inte vid allt heligt: »Det är du som kommit mitt hjärtas innersta strängar att dallra — jag är din och du är min, nu och i all evighet!»
Han steg upp och det var eld i hans röst:
— 164 —
