17. DE MÖRKA FÅRORNA.
Söndagsmorgon — en lugn, fridfull söndagsmorgon. Olof hade just rakat sig och satt ännu framför spegeln och kammade sitt hår.
»Det ser ut som om vikarna vid tinningarna hade blifvit djupare», tänkte han. — »Nå ja, manligare ser det ut!»
Han lade borsten på bordet, vände litet på hufvudet och granskade sig ännu en gång i spegeln.
»Jag tycks vara litet blek också», tänkte han vidare. — »Men jag är ju inte heller något barn längre!»
Han ämnade just stiga upp.
»Se efter ännu en gång — litet uppmärksammare!» uppmanade honom spegeln.
Olof tog borsten, stök sina mustascher och smålog.
»Så, du märker ingenting… ?» yttrade spegeln nästan spefullt. »Se dig ett tag under ögonen!»
Det var som om fjäll fallit från hans ögon. Från spegeln stirrade emot honom ett blekt ansikte med stridernas och vandringsårens rynkor vid tinningarna. Och under ögonen syntes två djupa, mörkgrå fåror, snarlika sigill under en namnteckning.
