Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/175

Den här sidan har korrekturlästs

18. TILL BOTTEN.

»Jag vill höja lifvets skummande bägare till mina läppar och tömma den till botten i ett enda drag!» sade den unge mannen för sig själf.

»Ur hvitblänkande skålar har jag druckit dess vårliga safve, jag har druckit dess fradgande öl ur rödskiftande glas, hvarför skulle jag då inte dricka dess starka drägg ur mörka stop, hvarför skulle jag inte njuta dess rusande bottensats — jag, som alla andra!»

»Ty dricka måste vi, då vi en gång fått smaka på det; vi måste blicka ned i lifvets afgrunder, om vi vilja känna lifvet från dess dunklaste källådror — vi måste tömma lifvets dryck med leende läppar och vandra vår väg med högburna hufvuden!»

»Drick till botten och le åt lifvet — det gråter nog inte öfver dig!»

Och den unga mannen gick med raska steg framåt utkantsgatorna och kom till den gata, invid hvilken de fyllda glasen pärla i små, trånga rum, där halfdruckna flickor sitta på männens knän, och där mänskligheten offrar åt den gud hvars namn är omåttlighet.

Det var en klar, genomskinlig sommarafton. Dagens röster hade tystnat, ingen rörde sig på gatan.

— 171 —