Det var som en söndagskväll, då människorna förbereda sig till aftonsången — som om han ensam med hvardagssinne gått till arbetet.
En hög, smal dörr med en liten lucka i midten. Men skenbart osäker om adressen går han förbi, utan att stanna, han erfar en bultande tryckning i sitt bröst.
Detta eggade honom. Harmsen vänder han om, skyndar nästan springande tillbaka till dörren och bultar otåligt på.
Icke ett ljud. Det är som om tusen ögon skulle stirra efter honom, tusen gycklande blickar, som han måste undfly. Han bultar en gång till, häftigt och nervöst.
En kort, retsam väntan. Rörelse bakom dörren och hastiga steg — luckan flyger upp.
»Hva' ä' de' för en drummel?» ropar en gäll kvinnoröst.
»Brådskar det? Packa dej i väg din slyngel, och det på eviga minuten!» Med en skräll slås dörren igen.
Blodet rusar till Olofs kinder. Han känner en häftig lust att fatta tag i dörren och rycka den ut på gatan med dörrposter och allt — eller att jämna alla husen vid gatan med jorden.
Undrande ansikten visa sig här och där i fönstren. Man ser på honom som på en förbrytare, som har gjort ett inbrottsförsök midt på ljusa dagen — och halfspringande skyndar han tillbaka till stadens centralare delar.
Där får raseriet ånyo makt med honom. Med den sårade stolthetens och trotsets vrede utbrister han: »Är jag kanske en vallpojke?»
En rad åkare. En af dem vänder sig till honom: »Får det lof?»
— 172 —
