»Nej!» — Hvilka rena och värdiga ansikten! Men i slutet af raden fann han ändtligen en lämplig — med ett pussigt, rödt ansikte och oroligt plirande ögon.
»Ja visst, känner nog till det!» det plirande ögat blinkar förtroligt. »Unga flickor, fina flickor, och intet knussel — eller hur?»
»Ja.»
»Herrn är så god och stiger upp!»
Gatan dånar. — Han känner sig, som om han hade fått en välförtjänt upprättelse.
Genom porten in på gården. Åkaren stiger af,
Olof likaså. Åkarens piskskaft knackar på dörrluckan.
»Flickorna ä' int' hemma nu!» — luckan stänges.
»Vidare! Kör rakt in i hetaste helvetet, men bort härifrån, och fort!» ropar Olof.
»Nå nå, inte skall man ge tappt för så litet, när man en gång har gifvit sig i väg…» Åkaren svänger ut på gatan och med full fart in på nästa gård.
Som bedöfvad stod Olof kvar bredvid åkdonet.
Åter en knackning… därpå hördes en ungdomlig, välljudande röst. Åkarens bas och den ungdomliga rösten samtala hviskande och förtroligt.
»Nykter, ja — och ung — och pengar har han», förklarar basen.
Olofs blod sjuder. Är han väl ett marknadskreatur, som den där liderliga åkaren drifver handel med? Han ämnar just kalla bort mannen, då dörren öppnas på glänt.
»Klappadt och klart!» mumlar åkaren med kisande ögon — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
