»God afton — stig in, var så god!» smålog en ung, nästan fint klädd flicka emot Olof.
Genom farstun kommer man in i ett slags liten salong. En stark parfymdoft slår emot dem, lugnande och berusande för Olofs oroliga sinne.
»Tag plats! — Men hvarför är ni så där allvarlig? Har flamman kanske varit otrogen — eller hur?»
»Ja — hur i all världen kunde ni gissa det?» utropar Olof lättad. Hvilken lycka att flickan är så där munter och genast börjar prata! Och han känner ett tvingande behof att själf prata och sladdra och ljuga — annars skulle han ej kunna hålla ut här en enda minut.
»Hur skulle jag inte gissa det! Hit komma ni ju alltid, när det blir ledsamt därborta… och där ha ni nästan alltid ledsamt. — Var hon nätt?» frågar hon med en skälmsk blinkning.
»Visst var hon nätt — nästan lika nätt som ni…»
»Puh!» flickan brast i skratt. »Gaf hon er ens en kyss?»
»Nej, nej, inte ens ditåt!»
»Och så nöp ni någon annan flicka i kinden, och så fick ni ert afsked?»
»Underbart, hvad ni kan gissa bra! Visst nöp jag en flicka i kinden — och kanske litet till. Och mera behöfdes det inte.»
»Ja, sådana äro de där familjeflickorna. Jesses ändå hvad de äro rara med sin kärlek. Som om det inte skulle finnas hästlass af den varan hvar som helst.»
De skrattade båda — den ena ett lättsinnigt, gycklande löje, den andre ett befriande »tjuta-med-ulfvarna»-skratt.
