gnistor i ådrorna. Det var som om andedräkten stockades och hjärtat ville hoppa ur bröstet. Han slog häftigt armarna om flickans lif och drog henne i sin famn.
Flickan rodnade. Hon gjorde intet motstånd, men dolde brydd sitt ansikte vid hans axel.
Ynglingen tryckte henne allt fastare intill sig. Han kände flickans blod bränna genom den tunna blusen mot hans bröst. Han kände sig berusad och han öfverväldigades af ett pinsamt illabefinnande, som om han hade hållit på att kväfvas och skulle nödgas göra en häftig rörelse för att åter kunna andas. Feberaktigt knöt sig den kring midjan slutna vänstra handen och med den högra under flickans haka höjde han hennes hufvud.
»Annikki!» hviskade hans läppar allt närmare. »En enda…?»
Undvikande vred hon på hufvudet och såg förvånad på honom:
»Hur kan du begära något sådant af mig. Du vet ju att det inte är rätt.»
»Du håller inte af mig så mycket som du sagt!» brusade ynglingen upp, liksom beskyllande henne för ett löftesbrott.
Flickan brast i gråt och hennes späda skuldror skälfde af sinnesrörelse. Blomklasen föll lossnad till marken.
»Min blomklase…» snyftade flickan.
En blygselrodnad flög öfver ynglingens kinder. Som förlamade släppte hans händer sitt tag och han lät flickan glida ned vid sin sida.
Flickan fortfor att skälfva. Rådvill, som en illgärningsman, hvilken ej velat göra något ondt, såg ynglingen på henne.
— 14 —
