sämre än andra! Fan i de där familjefruntimren! Här brukar hvar dag gå förbi en fru assessorska — stolt och högfärdig som en vindflöjelstupp — men gubben, han…
»Tala om någonting roligare!» utropade Olof, och måste med ett glas sherry skölja ned det som började röra sig inom honom.
»Någonting roligare? Klunkom! — jo, jo; roligt vill ni alla ha. Skall jag sjunga eller hvissla? Tycker ni om sång?»
»Ja, bara ni inte sjunger något rått.»
»Jaså — fint skall det vara!»
»En liten säng, säng, säng,
med sängomhäng, häng, häng,
ett bord, en stol och en kommod med litet bjäng, bjäng, bjäng!»
»Hvasa? Duger det?»
»Åja, det går an!» Olof fann behag i visans lätta danstakt.
»Och en schäslong, long, long,
ej alltför trång, trång, trång,
men just så stor att två kan rymmas där uppå en gång, gång, gång!»
Olof måste skratta mot sin vilja.
Och åter prat, skratt, anekdoter — flickan gick på oafbrutet. Glasen klingade och tobaksröken tätnade.
»Jess ändå, hvad jag har hett! Inte ids jag stekas så här — jag vill klä mig lättare — och det genast!»
— 176 —
