»Jessus, en sådan karl! Skulle ni alla bara vara sådana — dricka och betala — och inte vara som… Ni är den första som är sådan — er skål!»
Hon drack, och hånet skälfde fortfarande vid hennes munvinklar.
Men så stödde hon sig med armbågen mot bordet och såg länge under de sänkta ögonfransarna på mannen i soffan. Hon såg och såg, och mannen sög på sin cigarrett så häftigt att den lyste lik en lång eldstrimma.
Flickan hade satt sig i det andra soffhörnet och talade med halfrusig ömhet i rösten:
»Hvarför är ni så där — en sådan karl! Inte vill jag för pengar, om ni också bjöd hvad som helst. Förstår ni då inte att jag älskar er? Eller kan en »flicka» kanhända inte älska? Vid Gud det kan hon, och mycket bättre än de där andra! Låt mig en gång älska en människa — djur har jag sett tillräckligt många. Stanna här för hela natten…»
En rysning af vämjelse genomfor Olof.
»Drick!» utropade han. »Drick, och prata inte dumheter!»
Men vämjelsen förbyttes snart i en beklämmande nedslagenhet, nästan medömkan:
»Nej, jag kan inte stanna här, jag måste gå, och det ganska snart. Drick på bara!»
»Så dricka vi då!» utbrast flickan, steg upp och tömde sitt glas.
»Och dricka måste man, supa måste man, när man en gång är här» — hon kastade sig ned på en stol. »Supa morgon och afton, natt och dag… utan de här pjäserna på bordet skulle ingen hålla ut här. Hela världen är ett dårhus — usch, en sådan jag är!»
— 178 —
