»Nå, se här kommer älsklingen!»
På tröskeln visade sig en späd, klarögd flicka och stannade leende vid dörren.
Det var som om Olof hade sett ett spöke, som om blodet stannat i hans ådror och som om ett isberg hade lagt sig öfver honom med dödande, förkrossande tyngd och kyla.
»Du, Gasell!» undslapp honom ett utrop af fasa.
»Olof!» ljöd det nästan samtidigt vid dörren.
»Jaså, herrskapet tycks vara gamla bekanta! Nå, ge då hvarandra handen — nej, pussas ska ni!»
Det svartnade för Olofs ögon.
Den unga flickan blef likblek. Hon darrade från hufvud till fot, vände sig sedan häftigt om och sprang ut i tamburen. Man hörde en nyckel häftigt dragas ur en dörr, och dörren slogs igen med en skräll — sedan blef allt tyst.
Olof stod orörlig kvar, som fastspikad vid golfvet. Han såg endast en otydlig ljusning skimra genom dunklet. Slutligen ryckte han sig lös ur bedöfningen, fick tag på sin hatt och störtade som drifven af onda andar ut genom dörren.
Den unge mannen satt på en stol och blickade ut
genom fönstret. Natten hade varit kall. Framför honom
låg en klunga tak, kvilkas svarta plåtytor täcktes af
tunn, hvit rimfrost — bakom dem syntes en flik
gråkall himmel.
Så hade han suttit hela natten, försjunken i tankar. Det var som om vägen med ens hade tornat upp sig
— 180 —
