lodrät framför honom, eller som om han plötsligt hade blifvit gammal och ej mera orkade gå, eller som om han icke mera skulle ha kraft att resa sig upp efter en svår sjukdom. Hans ögon svedo, hans hufvud tyngde, hans tankar voro oklara, och omkring hjärtat hade han samma förnimmelse, som man har i fötterna, då de om vintern börja stelna af köld och hålla på att förfrysa.
Han steg upp, tvättade sitt ansikte och baddade det länge med kallt vatten. Därpå kammade han sig, klädde sig och gick ut.
Och hans vandring gick raka vägen till en viss gata. Han uppnådde gården och knackade på dörrluckan. På gården sysslade folk, både barn och fullvuxna, med sina morgongöromål, men han blygdes ej — han stod där, som om han hade bultat på en kyrkdörr.
Luckan öppnades, och en torr, gammal stämma frågade förvånad:
»Hvad gör ni här den här tiden? Flickorna sofva ännu!»
»När stiga de upp då?»
»Om ett par timmar.»
Han såg på sitt ur och gick bort från gården. Han vandrade gata upp och gata ned, slutligen genom tullen ut på landsvägen.
Då han återvände, var hans ansikte mycket blekt, och hans fötter voro så trötta, att de knappt buro honom.
Han knackade på. Luckan öppnades, ett ansikte tittade ut — dörren gick upp.
»Nå —?» frågade flickan från dagen förut. Hon var halfklädd, ögonen voro grumliga och ansiktet trött
