och slappt. Olof kände lukten af sherry, af öl och porter och allt världens elände — han kunde knappt andas.
»Är er kamrat redan uppe? Jag har ett ärende till henne», kunde han med möda framstamma.
»Ja visst fan! Nog är hon uppstigen alltid — se själf!»
Hon störtade in och kom tillbaka med ett skrynkligt postpappersark, som hon räckte åt Olof.
Denne läste följande ord, vårdslöst nedklottrade med blyerts:
»När du läser det här, är jag redan många mil borta. Jag går min väg och kommer aldrig tillbaka, ty här kan jag inte vara — Elli.»
»Hvad tusan skall det här egentligen betyda?» frågade flickan nästan skrikande.
»Men Olof svarade ej. Papperet darrade i hans hand, och han läste om det gång på gång — det var som om en stor tyngd hade vältrats från hans skuldror.
»Får jag det här?» frågade han med glödheta kinder.
»Ni kan äta upp det, om ni har lust!»
»Adjö då och må väl!» sade Olof, fattade flickans hand och kramade den såsom en, hvilken ej vet hvad han gör.
»Det skall fan förstå sig på dem — halfgalna människor!» mumlade flickan, medan Olof springande skyndade utför trappan.
