19. VID VÄGKANTEN.
En vandrare kom gående längs den gulsandade, gräskantade landsvägen.
Han gick mekaniskt, liksom ett urverk som en gång blifvit satt i gång: utan att fråga, utan att tänka, utan att se sig omkring — framåt, framåt.
Vandraren uppnådde backhympeln, från hvilken vägen sluttade ned mot dalen. Och där stannade han plötsligt, liksom ett urverk, hvars uppdragning är slut.
Framför honom låg ett litet dallandskap. Rundtom dalen stodo gröna skogar som ett skyddande stängsel kring lustgården. Och i själfva lustgården syntes kullar, backiga åkrar och gårdar, ängslappar och rader af skylar, höstackar och rågstubb, en liten å med en bro, och en susande fors med kvarnar på båda stränderna.
En plötslig rörelse bemäktigade sig vandraren, då han med ens fick se allt detta framför sig. En enda blick förde med sig ett flöde af minnen och händelser, hvilka redan länge varit förgätna.
Allt tycktes vara som förr. Han såg på ån och följde den sedan uppåt med blicken. Kvarnarna stir-
