»Annikki!» sade han med bedjande röst. »Förlåt mig, Annikki! Jag vet inte själf hvad som kom öfver mig. Om du visste hur ondt det gör mig.»
Flickan höjde på hufvudet och smålog genom tårarna: »Jag visste ju, att du inte kan vara stygg emot mig.»
»Och vill du åter vara som förr emot mig, som om ingenting sådant skulle ha varit emellan oss — vill du det?»
Han sökte flickans hand och blick. Och fann dem båda.
»Får jag åter fästa den här vid ditt bröst?» frågade han skyggt, upptagande blomklasen från marken:
Flickan log, blomman log.
»Och så måste jag genast gå — mor väntar på korna!»
»Måste du?»
De stego upp, och ynglingen fäste granblomman vid flickans barm.
»Hvad du är god!» sade han med en känsla af outsäglig glädje och tacksamhet.
»Och du själf också… adjö, Olof!»
»Adjö — skogsjungfru!»
Ynglingen stod midt på röjningen och såg efter henne, så länge ännu en skymt kunde skönjas mellan träden.
Ännu en gång vände sig flickan om, och den röda blomman på den ljusa blusen brann som aftonrodnaden på ett hvitt moln.
»I dag fäller jag inte ett enda träd mera», sade ynglingen och satte sig med hufvudet lutadt mot händerna ned på en fälld stam.
