rade emot hvarandra från hvar sin strand, såsom de gjort det i evärdliga tider. Men det var inte mera de gamla stockväggarna, där stodo nya, präktiga stenmurade kvarnar.
Och blixtlikt slog honom en tanke: »Är väl något annat ännu som fordom, fastän ramen tyckes vara densamma? Hvad allt kan inte ha händt i den lilla byn under dessa år?»
Vandraren blef orolig — det blef honom svårt att så här, fullkomligt ovetande, gå alla dessa ovissa möjligheter till mötes. Och långsamt begaf han sig med tunga steg i väg mot byn, och ju närmare han kom den, desto oroligare kände han sig.
Vägen gjorde en krökning. Bakom kröken pinglade en gäll klocka och syntes en betande fårskock. Bredvid fåren satt en linluggig vallgosse på gärdesgården.
Vandraren gladdes — öfver att åtminstone fåren och vallgossen voro som förr.
»Se goddag!» hälsade han, som på en gammal bekant. »Hvems pojke är du, unge man?»
»Jag är bara den där Stinas pojke», ljöd det raska, ogenerade svaret från gärdesgården.
»Så, så.» Vandraren steg öfver diket, satte sig ned på vägkanten och tände sin pipa.
»Nå, hvad hörs det för nytt här i er by? Ser du, jag har varit här förut någon gång och känner litet till stället, men har nu inte på långliga tider hört något alls härifrån», sade mannen.
»Ja, hvad det hörs då?» svarade gossen, glad öfver ett så stort förtroende, och hoppade ned från gärdes-
— 186 —
