gården. »Har ni redan hört att Mattilas »Tyttö» har fått första priset på fölutställningen?»
»Nej, hvad säger du! svarade främlingen leende. »Jaså, verkligen första priset? Nå, hvad mera?»
»Ja, inte vet jag just.» I de små kloka ögonen syntes ett tänkande uttryck. »Jo, visst! Tiensuu Maja har nu gift sig. Och en riktig stadsskomakare fick hon, och nu bygges det en stuga åt dem — därborta på sveden. Ser ni?»
»Jo, jag ser. Det tycks ju bli en vacker stuga…?»
»Och där blir en riktig häll med bakugn… Ja, och på Niemi var det också bröllop — den där Annikkis. Hon gifte sig först nu — fastän hon nog har haft många friare hvarje år, och riktigt rika ännu till.»
»Jaså.» Det var som om någon hade knackat vandraren med en hammare i bröstet, och han blef otålig att få veta mera.
»Nå, och i Koskela?» frågade han hastigt.
»Jaså, i Koskela? Jo, där dog ju gamla husbonden redan i våras, och…»
»Dog —?» Det kom som ett slag med storsläggan mot bröstet, så att det förlamades under detta enda slag.
»Ja, och fördes till grafven med två hästar, som hade hvita lakan på ryggarna… och likkistan var alldeles öfversållad med silfverstjärnor — alldeles som himmeln.»
För vandrarens blick tycktes luften plötsligt bli alldeles svart och full af små, dansande silfverstjärnor.
»Var det en bekant?» frågade vallgossen, förvånad betraktande vandrarens ansikte.
»Ja», ljöd det kväfda svaret.
