af sjukdom härjad kvinna — men i bådas anleten bodde en stor mildhet.
Den gamlas ögon strålade upp, som om hon hade sett ett under, och blicken skärptes, som om hon hade fruktat att misstaga sig, och klarnade åter, som om hon hade blifvit öfvertygad om att undret skett.
Det darrande hufvudet upplyftes och den svaga kroppen reste sig som en spänd båge, munnen öppnades och läpparna började röra sig, men rösten hördes ej — endast den magra, skälfvande handen utsträcktes mot honom, som stod vid dörren.
Och han, som stod där, satte sig i rörelse och gick fram till bädden. Och den gamla kvinnan och den trötte mannen fattade hvarandras händer och tryckte dem, och de sågo hvarandra in iögonen och skälfde af rörelse, utan att kunna tala ett ord.
Tårarna uppstego i den gamla kvinnans ögon, ett skimmer som af aftonsol öfver höstliga skogar drog öfver det fårade ansiktet, och på de tunna läpparna kämpade gråt och löje.
»Du kom ändå», yttrade slutligen den gamla med skälfvande stämma. »Jag visste att du en gång skulle komma… och jag är glad att du kom just nu…»
Och den gamla sjönk trött tillbaka mot kudden och mannen sjönk ned på stolen bredvid bädden — båda höllo fortfarande hvarandras händer.
Den gamla låg vänd mot sonen och betraktade
honom med kärleksfulla blickar.
Men så uppsteg i hennes blick en öppen, sedan åratal väntande fråga.
»Nå, min son…?» sade hon nästan hviskande.
— 190 —
