»Är du sämre i dag, mor?» frågade Olof och torkade svetten af den gamlas panna.
»Nej, inte alls. Jag har bara kallat er hit för att säga er någonting — men nu vet jag inte, om det inte vore bättre att lämna det osagdt.»
Olof fattade ömt hennes vissnade hand:
»Hvarför tviflar mor på det? Vi veta ju, att hvad du säger alltid är bra.»
»Ja, afsikten — ja, ja. Men det finns tillfällen, då man inte vet huru man bör handla, utan tvekar och famlar. Och så är det nu med mig. I åratal har jag närt tanken att säga det åt er, innan jag sluter mina ögon för alltid. Och det har varit en stor tröst för mig i lifvets pröfningar — men nu, då jag slutligen borde säga det…»
Den sjukas bröst häfdes flämtande, och svettdroppar bröto åter fram på hennes panna.
»Ack, tänk inte så mycket på det», bad Olof och aftorkade åter hennes panna. »Det klarnar nog ännu.»
»Ja… och egentligen är jag redan på det klara med det. Ty om jag lämnade saken därhän så skulle jag svika mig själf och er och hela min forna tro och förhoppning — det är bara så svårt att börja… Kom närmare också du, Heikki, så har jag lättare att tala!»
Den äldre brodern, som hade kommit rakt från åkern i sina leriga stöflar och satt sig vid dörren, flyttade långsamt sin stol fram till bädden.
Den sjuka låg en stund försjunken i tankar, allt ännu liksom öfverläggande med sig själf. Sedan såg hon länge och allvarligt på sina söner.
»Jag har inte med ett ord velat beröra det emellan er snart skeende arfsskiftet», sade hon slutligen, »ty jag
— 192 —
