vet att ni nog skola komma öfverens med hvarandra. Men här i huset finns en sak, som jag önskar afskilja från det öfriga arfvet och redan i min lifstid egenhändigt öfverlämna åt er.»
Den sjuka suckade tungt och tystnade — som om hon måst hvila innan hon kunde fortsätta. Sönerna betraktade henne i andlös väntan.
»Det är inte något dyrbart föremål, men det är förknippadt med en händelse och en tanke, för hvilkas skull det för mig har blifvit så viktigt och värdefullt. — Det är det där skåpet därborta!»
Sönerna kastade en blick på det välkända, af två afdelningar bestående skåpet. —
»Ni se förvånade ut… ack, om jag nu kunde säga det så som jag ville!»
Hon såg uppåt, tyst, liksom bedjande om kraft. Därpå vände hon sig med ett egendomligt skimmer i blicken till sönerna och talade nästan hviskande — som då man berättar en spöksaga:
»Det är nu redan längesen. I detta samma rum och på denna samma plats hvilade då en kvinna, som fyra dagar förut hade födt ett friskt gossebarn. Kvinnan hade alltid varit öm och undergifven och trogen mot sin man och hade försökt att uppfylla hans vilja i allt. Och hon hade varit lycklig, mycket lycklig. Men redan före barnets födelse hade en hemlig misstanke börjat tära på hennes sinne. Och då hon nu den femte natten låg där bredvid den nyfödde, i det bleka ljuset från en liten lampa, som brann därborta på skåpets hylla, så blef hennes hjärtebeklämning så stor, att hon steg upp och gick ut i stugan, för att få visshet om hennes misstanke var ogrundad…»
