Den sjuka vände sitt hufvud mot väggen, för att dölja de tårar, hvilka ofrivilligt hade uppstigit i hennes ögonvrår.
»Men då hon inte fann den hon sökte i stugan, så gick hon, trots sin svaghet, drifven af sin ångest, halfklädd och barfotad öfver den frusna gården bort till bastukammaren. På den tiden brändes ännu brännvin hemma, och i bastukammaren pågick bränningen som bäst. Kvinnan öppnade sakta dörren och såg då i brasans fladdrande ljus brännvinsbrännerskan — hon var ännu en alldeles ung kvinna — ligga under täcket i sängen, och bredvid henne den man, för hvars skull hon, barnsängskvinnan, midt i natten lämnat sin bädd. Och i detta ögonblick dog hennes hjärta. Hon hade velat skrika högt, men endast en rossling frampressades ur hennes strupe, och hon återvände, vid hvarje steg fruktande att benen skulle svika henne…»
Den sjukas andhämtning mattades och hennes kropp darrade, som om andedräkten tagit slut i lungorna — åhörarne sutto som förstenade.
»Hur hon lyckades uppnå sitt rum», fortsatte den sjuka, »det visste hon inte själf, hon satt blott på sängkanten bredvid sitt barn och tryckte händerna mot sitt bröst, som hon fruktade skulle sprängas. Då hörde hon i farstun häftiga steg. Ett ögonblick förgick, stegen närmade sig, dörren öppnades, och in trängde ett ordlöst, vilddjursliknande rytande, som kom kvinnans hjärta att stanna. Öfver tröskeln steg en man, hvars ögon tycktes röda som blod, då han med blicken genomborrade den förlamade kvinnan. En förfärlig förbannelse ljöd, och den följdes af ett vildt rytande — en höjd yxa blixtrade öfver mannens hufvud. Bakom
— 194 —
