honom hörde kvinnan sin syster skrika till af fasa och såg två händer famla efter yxskaftet. Yxan flög ur handen, bettet blänkte till i lampskenet, kvinnan kastade sig baklänges — hvad som sedan hände, visste hon ej…»
Det var som om yxan i detta ögonblick hade blixtrat till och träffat dem alla tre. Modern tillslöt sina ögon, Olof darrade från hufvud till fot, den andre sonen sjönk ihop i sin stol, med stel fasa målad i ansiktet.
»När kvinnan sedan återfick medvetandet», fortsatte den sjuka med darrande röst, »satt mannen bredvid henne med hufvudet i händerna; hans ansikte var blåaktigt och ögonen blodsprängda — han satt och darrade, som af en oafbruten frossa. Yxan hade flugit några tum öfver kvinnan och barnet och skurit sig in i det bakom stående skåpet — det stod därborta, på samma plats där det fortfarande står…»
Den sjuka suckade tungt, som man drar en lättnadens suck, när den hotande faran i en spännande berättelse plötsligt är afvärjd.
Olof fattade häftigt den gamlas hand — fattade den, tryckte den och såg henne bedjande in i ögonen.
»Ja, ja», nickade den sjuka mildt. »Mannen bad om förlåtelse, och han fick den. De försonade sig. Och mannen hämtade ännu samma natt kitt från källaren och fyllde därmed hålet efter yxan och strök senare öfver det med färg. Men… vill ni kanske se det lappade stället…?»
Olof steg upp och gick mekaniskt fram till skåpet, men den äldre brodern vände sig endast om på stolen, betraktande det med tyst fasa.
»Som ni se, träffade yxan just i fogen mellan de två skåpen, och slog en djup skåra i dem båda. Och kittet
