och skåran synas tydligt under målningen, när man ser närmare efter. Och hvad kvinnan beträffar…»
Orden stockades, den sjukas ansikte blef blekt och blodlöst och skälfde af ångestfull rörelse.
»Ja, kvinnan förlät honom, och där byttes aldrig ett ovänligt ord emellan dem, så att utomstående ansågo dem mycket lyckliga. Men såren, såren… Sådant kan ej lappas med kitt och färg — så är det nu en gång — kvinnohjärtat…»
Hon tystnade, men gråten och sinnesrörelsen
talade ännu i hennes ansikte.
Olof återvände till sin plats, grep den gamlas hand och kysste den under heta tårar gång på gång, liksom bedjande om förlåtelse. Nu först klarnade för honom i en enda blick moderns hela väsen, hennes mildhets beständiga sorgbundenhet. Och han kunde ej frigöra sig från en egendomlig, oförklarlig känsla af att han själf på något sätt varit brottslig, fastän han intill denna dag intet vetat om moderns hemlighet.
»Och hvad mannen vidkommer … så — må han hvila i frid. Jag har inte velat besudla hans minne, men då jag tänker på att också ni nu äro män och att ni skola ha egna hustrur… Ja, han var nog en duktig man i allt annat, såsom alla hans handlingar intyga. Och jag vet att han fick lida mycket af det själf. Han har sin domare, alla ha vi vår domare, och vi ha hvar och en mycket nog att svara för…»
Den sjuka öfverväldigades af en så stark rörelse, att hon inte kunde tala på en lång stund. Med tårfyllda ögon satt Olof försjunken i tankar — den äldre sonen förblef fortfarande i sin förra ställning.
— 196 —
