»Och nu ville jag öfverlämna mitt arf till er», talade den sjuka med lugnare röst. »Det är förknippadt med många tankar, förhoppningar och böner, med allt det bästa och det tyngsta i mitt lif. Och jag är inte den enda, som gått genom lifvet med sådana sår. Det finns många sådana, fastän världen inte känner dem, ty kvinnan kan bära stora lidanden utan att tala om dem. Och jag har senare hört, att också förr dylika suckar uppstigit inom dessa väggar… Måtte då jag bli den sista i denna släkt! Därför har jag velat ge er detta arf — åt den ena skåpets öfre del, åt den andra den nedre — med de minnesrika ärren. Se ofta på dem och berätta någon gång deras historia för edra barn. Och må de gå som ett familjearf från släkte till släkte — med sina minnen och förhoppningar och böner, må blott namnen falla i glömska och förgätas!»
Alla tre betraktade, gripna af djup rörelse, det höga, ända till taket räckande skåpet, som tycktes liksom växa och stå där som ett minnesmärke på många generationers gemensamma graf.
Med ett uttryck af orolig spänning vände sig den sjuka till sina söner:
»Viljen I taga emot detta arf?» frågade hon med en ton af spänd förväntan i rösten. »Med allt som är förknippadt därmed…?»
Olof tryckte häftigt sitt fuktiga ansikte mot den sjukas magra händer — det var hans svar. Den äldre brodern satt orörlig, som han hela tiden hade suttit, hans ögonlock ryckte, som om han varit nära att brista
