Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/208

Den här sidan har korrekturlästs

»Det påstås ju att spindlar betyda lycka», tänkte Olof. »Åtminstone tyckas de nu visa mig vägen.»

Och en mäktig lust påskyndade hans steg nästan till språng.

»Af denna dag beror allt», tänkte han åter. »Den är som ett prof — om jag består det, så ligger min väg klar för alltid! Men om vandringsåren ha beröfvat mig all kraft och märg, då vet jag sannerligen inte hvart jag skall styra mina steg.»

Och han greps af en otålig ifver, som dref honom framåt, så att svetten pressades fram under hattbrättet under det han darrade af förväntan.

»Kanske öfverdrifver jag och eggar upp mig onödigtvis», tänkte han åter. »Men det är ju en lifsfråga för mig, och jag känner ej alls mina krafter — afgörandet kan luta lika väl åt det ena hållet som åt det andra»

Han svängde yxan i en hög båge framåt från axeln, höll den vågrätt och upprätt, svängde den åt båda sidorna. Yxan kändes lätt som ett blad, och han gladdes som ett barn — som om detta redan hade varit ett prof på profvet.


Slutligen nådde han sitt mål, en backsluttning, bevuxen med höga, rakstammiga granar och tallar. Han slängde rock och hatt af sig, utan att se hvart. Han tittade ett tag upp längs trädet, så höjdes yxan och bettet sänktes i den rödaktiga stammen — hans första handslag åt hemskogen efter sex års skilsmässa.

Skogen svarade med ett klingande eko från tre håll, så starkt och högt att Olof icke lät den höjda yxan falla, utan häpen såg sig om efter dem, som svarade.


— 204 —