De sågo på honom med högburna hufvuden och klara pannor, icke nickande eller leende, utan liksom då män välkomna män med barska blickar: »välkommen!»
»Hej!» svarade Olof med yxans blinkande egg.
Och så började de samtala, fråga och svara och resonera med hvarandra — — — — — — — — — — —
»Hvarför jag håller på och bråkar så här ensam här borta?» svarade Olof. Det är nu så med den saken, att…» Och medan de rödbruna furuspånorna yrade omkring honom, berättade han hela historien.
»Så, så — lycka till då!» svarade träden och stupade, det ena efter det andra, så att marken dånade och ekot sjöng vida i skogen.
Olof kände sig som uppfylld af en inre eld, som blott tilltog och flammade upp, ju mera han gaf den utlopp genom sina hvinande yxhugg. Det blef honom en hederssak att afhugga hvarje gren med ett enda hugg, den må sedan ha varit stor eller liten. Och ju mera han högg, desto ifrigare och gladare blef han.
Och Olof högg på som för att ta igen alla de år, under hvilka han ej svängt sin yxa.
Då middagstimmen kom, låg där redan omkring
honom en hel liten svedjeröjning.
»Nå, hur känns det?» frågade träden, medan han med rocken slängd öfver axlarna hastigt förtärde sin torra middag.
»Inte så tokigt — jag hoppas det bästa!» svarade Olof.