Åter blinkade yxan, grenarna rasslade och marken dånade. »Den är illa böjd den där», pratade Olof för sig själf. — »Men användning har jag nog för den, den passar till mellanstycke mellan två fönster.»
»Ja, ja, det vet du väl bäst själf», sade träden. »Men hur många fönster blir det egentligen på din stuga, och hur många rum — det har du ännu inte berättat för oss?»
»Bara två rum, stuga och kammare, men båda stora», förklarade Olof. Och han beskref alla sina planer, dörrar och fönster och ugnar och farstukvisten med sitt lilla tak — alldeles så som han hade tänkt sig det.
»Jaså… men hvar ämnar du då förlägga din gård?» frågade träden åter.
»På den lilla kullen vid kanten af lsosuo-kärret — så har jag tänkt mig saken.»
»Vid kanten af Isosuo!» utropade träden och sågo förundrade först på hvarandra och sedan på Olof. Men sedan bredde sig ett triumferande leende öfver deras anleten.
»Var hälsad!» utropade de enstämmigt. »Var hälsad, och må framgång resa dina väggar och må lyckan hvälfvas som tak öfver dem — väl, att det ännu finns någon som vågar börja sitt lif i skogen.»
»Det hoppas jag också själf, det och ingenting annat»
»Men kalla de dig inte galen — människorna?»
»Ännu kunna de hvarken kalla mig si eller så, ty de veta ännu ingenting om hela min plan», svarade Olof.
»Det kan också vara det bästa!» menade träden.
— 206 —
