Ännu en sak: vågar Moisio-dottern bli en nybyggares hustru — ty något annat hvarken kan eller vill jag bjuda henne. Och vågar hon det, så tror jag att också jag skall våga hvad som helst.
Och ännu: vill du förena ditt öde med mitt? Eller föraktar du mig kanhända? Jag vill inte försvara mig, och det skulle inte heller tjäna till något, ty jag vet att enskildheter ej skola inverka på ditt beslut, som skall förestafvas af den uppfattning af mig som i människa, hvilken du redan gjort dig.
Och en sak framför allt: hvarken medömkan eller nådesmulor! Jag tror mig Veta att ingendera af oss kan bjuda eller mottaga nådegåfvor, men jag har hört sägas, att medlidandet intager ett stort rum i kvinnohjärtat. Jag skulle dock vilja påstå att man inte kommer långt med medlidande, om den andra, tidigare känslan en gång är död. Och det vet endast du!
Lefver din far ännu? Och vidhåller han allt ännu sin ståndpunkt? Men det betyder ju intet i denna sak. Om en gång vi äro öfverens, så må du gärna ha tio fäder] Ty nu vill jag som den, hvilken drifver sin vilja igenom.
Till härnäst, Kyllikki! Du vet att jag med spänning väntar ditt bref — det kan ju bringa mig hvad som helst. Men jag vet att det skall bringa mig ett klart och öppet svar, det må nu vara huru det vill.
Min adress är: Olof Koskela. Orten som ofvan.
— 210 —
