Olof!
Ditt bref har funnit den forna Kyllikki, och jag har i det funnit dig något så när sådan, som jag kunde vänta. Du är stolt och fordrande som förr, ehuru på ett litet annat sätt. Och det är bra, ty om inte Du vore sådan, så skulle jag fatta misstro.
Ja, jag vågar! Allt vågar jag. Jag har inte ens behöft betänka mig, ty i den saken har jag redan längesedan öfvertänkt och fattat mitt beslut därefter och förblifvit det trogen. Jag blygs ej att bekänna att jag ej varit så okunnig om dig, som du tror. Jag har på afstånd följt med ditt görande och låtande ända tills du begaf dig hem, och jag har beslutit vänta på dig tills allt hopp är ute. Jag anser det vara en samvetsplikt att just nu säga dig detta, så att du vet att detta bref inte grundar sig på några fagra förhoppningar eller ovissa antaganden, utan på ett klart medvetande om det som väntar mig vid din sida.
Frukta inte nådegåfvor, Olof! Jag tror på ödet och dess mening. Jag har under dessa är ofta undrat, om mitt lif har någon mening, och hvarför ödet så sällsamt förde oss samman. Var det väl blott för att plåga och såra oss? Och min slutsats har varit att om mitt lif har någon mening, så måste den ha ett sammanhang med dig, och att om ödet då hade någon afsikt, så skulle du ännu en gång återvända till mig, vore det ock genom hårda berg. Och du kom, och just med det ord, som jag väntat på i åratal, på läpparna: att du behöfver mig! Det var det rätta lösen-ordet,
