Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/217

Den här sidan har korrekturlästs

23. FRIERIET.

Olof gick uppför trappan till Moisio gård.

Han var nästan blek af spänning, men han kände sig stark och orygglig nog för att lugnt kunna åhöra hvad som helst — att höra och se hvad som helst, utan att pruta på sina anspråk.

Han öppnade dörren och steg in.

I rummet befunno sig två personer. Den ena var en barsk gubbe med buskiga ögonbryn, hvilken utan att ana något just gick fram åt dörren till. Den andra var uppfylld af orolig väntan, så hon tyckte att hjärtat skulle hoppa ur hennes bröst, då dörren öppnades.

Alla tre stodo som fastspikade på sina platser.

»Goddag!» hälsade Olof aktningsfullt, nästan med sonlig vördnad.

Ingen svarade. Olof såg blott huru gubbens yfviga ögonbryn sammandrogos liksom två svartgula åskmoln.

»Goddag!» ljöd svaret slutligen kort och torrt, med en tonvikt, som antydde att gårdens ära fordrade så mycket tillochmed gentemot en stråtröfvare.


— 213 —