Men nu var denna skuld afbördad, och som yxhugg föllo orden:
»Då vi skildes senast, anhöll jag att aldrig mera behöfva se er — har ni något ärende?»
Den unga flickan lutade sig blek mot skåpet.
»Ja», svarade Olof lugnt. »Vårt första sammanträffande var inte sådant, som det bort vara. Jag ber om ursäkt för den gången och anhåller nu på nytt om er dotters hand.»
»Landsstrykare!» hväste gubbens af harm darrande röst.
»Ja — men blif inte häftig!»
»Stockjunkare!» ljöd det åter, och rösten var så mättad af förakt och sårad hederskänsla, att den skar som en knif och bet som en tång.
En mörk rodnad färgade Olofs panna, och blott med möda kunde han behärska det, som nu började sjuda inom honom.
»Ja, det är sant», yttrade han långsamt och med eftertryck. »Lergräfvare finns det i alla knutar, men verkliga stockflottare är det ondt om.»
Gubbens ögonbryn höjdes först, men sammandrogos sedan djupare än förr, likt kattor som huka sig till språng.
»Ut!» dundrade han som ett laddadt åskmoln.
Ordet följdes af en djup tystnad. Olof bet sig i läppen, men kastade sedan en trotsig blick på åskmolnet och talade som en brusande vårflod:
»Ni körde ut mig en gång förr, och jag gick, men nu går jag inte ett steg, innan vårt mellanhafvande är klart! Jag kom ödmjukt till er och bad er om ursäkt för den gången, fastän jag i denna stund icke
— 214 —
