vet, hvem af oss egentligen har mera att bedja om ursäkt för. Och jag skall gå också nu, men hvarken ensam eller på befallning, utan jag fordrar den som tillhör mig, om hon också sutte som en stjärna på himmelens fäste!»
Gubben hade lutat sig fram med knutna näfvar, och utan ett ord störtade han med häftiga steg mot dörren.
Olofs beslut var fattadt i ett ögonblick: han ämnade taga den ilskna gubben i famnen som ett barn, placera honom på bänken och säga: »Sitt hyggligt nu och tala förnuftigt om saken, som det anstår en gammal man!» Han gick beslutsamt emot gubben.
»Far!» ljöd det då bredvid skåpet, och den bleka flickan sprang hastigt fram för att störta sig emellan de båda angripande. »Far — jag — tillhör honom!»
Fadern stannade, som om någon i det afgörande ögonblicket hade gifvit honom ett lömskt hugg bakifrån — vände sig om och såg långt på dottern.
»Du —?» utropade han häpen. »Jaså, du rent af tillhör honom!» tillade han med ett skärande hån. »Och kanske har du också rent af väntat på honom under dessa år, då jag inte kunnat förmå dig att tillhöra någon annan?»
»Det har jag», ljöd det lugna svaret. »Och jag har beslutit att bli hans hustru.»
Gubben tog ett par häftiga steg mot henne.
»Så, du har beslutit —?»
Det kom flickan att nästan rycka till:
»Jag har tänkt så», sade hon med ett ödmjukt tonfall, »och jag skulle önska att far med godo ville låta det ske.»
