Nu var Olof änkling. Han stod färdig framför raden och skelade åt sidorna.
»Sista paret ut!»
Det var ett ojämnt par. Gossen var en tung, bredaxlad dikesgrävare; flickan liten, smärt, knappt sjuttonårig.
Gossen stöflade i väg i en stor öppen båge, flickan kilade snabb som en vessla nästan rakt fram, så att det röda lifstycket lyste och flätstumpen stack rakt ut i luften.
»Så där ja, så skall det gå!» ropades från hopen.
Flickan sprang först ett stycke rakt fram, och Olof vann knappast något på henne. Men så började flickan bukta öfver planen. Olof gensköt, ökade på farten och kom henne alldeles i hälarna.
»Nu, nu!» ljöd det uppifrån lekplanen.
Flickan kastade en snabb blick bakom sig, såg förföljaren redan sträcka ut handen och gjorde ett tvärkast åt sidan.
I samma ögonblick slintade Olof omkull på gräset.
Flickans ögon blänkte skälmskt till, från lekplanen ljöd ett klingande skratt.
Detta skratt skulle ha retat Olof, men då flickan vände undan för honom, hade han sett något annat:
»Gud, hvilka ögon! Hur har jag inte förut lagt märke till dem?»
Som en raket sprang han upp och fortsatte förföljandet.
Den axelbrede gjorde hopplösa ansträngningar på sin sida af fältet.
— 18 —
