Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/221

Den här sidan har korrekturlästs

dräkt, i hvilken du en gång kom till denna gård — förstår du? Beslut dig nu!»

Orden föllo så nakna och öfverraskande, att båda de unga stodo där häpna och rådvilla.

»Måste jag då välja så?» frågade flickan blek, med nästan bönfallande röst.

»Ja, det måste du!»

Flickan rodnade och bleknade åter och stod orörlig som om hennes andhämtning hade upphört.

»Kyllikki!» sade Olof med af sinnesrörelse darrande röst. »Jag skulle inte önska en brytning mellan far och dotter, men om ditt beslut utfaller i den riktningen» — han ryckte häftigt paletån af sig och hans röst vibrerade af harm och bitterhet — »så se här till en början så mycket, att du inte behöfver gå naken på landsvägen.»

Gubben smålog giftigt, och ett spelande hån lekte i hans drag. Men på flickans kinder uppsteg en lätt rodnad, och hennes blick sände Olof ett förstulet tack.

Olof stod som inför lif och död, flickans blick var alltjämt fäst på golfvet — gubben betraktade dem fortfarande med spefullt löje.

Då höjdes flickans hufvud långsamt, och hon tycktes liksom växa öfver sin omgifning. Händerna upplyftes lugnt, blusens knappar uppsletos med ett enda tag, därpå bältet — blusen slängdes öfver sängkarmen, innan åskådarna ännu riktigt hunnit fatta hvad som skett.

Hånleendet dog på gubbens läppar.

Olof upptändes af ett vildt jubel. Han kände lust att fatta den bararmade flickan om lifvet och ila ut med sin börda.


— 217 —