Men flickan stod lugnt kvar. Kjolens hakar öppnades — kjolen gjorde blusen sällskap.
Gubbens ansikte blef askgrått.
Olof vände ryggen till och afsky och vrede kämpade inom honom så häftigt, att blodet flydde från hans ansikte.
»Skynda dig!» ropade han med halfkväfd röst öfver axeln.
Flickan stod kvar — blek, men lugn. Underkjolens knappar öppnades och…
»Sluta upp!» ljöd gubbens röst som från underjorden.
Olof vände sig om och flickan såg frågande på honom.
»Gå! Låt vara! Tag henne! För bort henne!» ropade gubben, som en, hvilken ej vet hvad han gör. »Du tycks brås på släkten, ditt stycke», skrek han åt dottern, »fastän byxor skulle passa dig bättre än kjolar! — Och du! Jag hoppas du kan lifnära din hustru, eftersom du kan ta henne med våld — oförskämda människa!»
Blodet strömmade hett till de ungas ansikten, men de stodo alltjämt kvar häpna, utan att kunna röra en lem.
»Kläd på dig nu», sade gubben otåligt. »Och du där, sitt ner!»
Kyllikki öfverväldigades plötsligt af en blygsel, så stark, som om hon stått naken inför en stor hop män. Hon ryckte blus och kjol till sig och sprang hastigt in i kammaren.
Gamle Moisio kände sig som om han fått ryggraden knäckt, då han drog sig tillbaka till fönstret,
— 218 —
