troligen vet, har jag ingen manlig arfvinge och börjar själf bli gammal.»
Olof såg länge på gubben.
»Nu först förstår jag hvad ni menade med att man i er släkt inte brukar tugga om det som en gång händt», sade han. »Och jag kan inte nog tacka er för er godhet. Men saken är den, att jag inte kan bo i andras stugor, jag måste bygga min stuga själf och själf bryta min åker. Jag skulle ha haft en färdig gård också hemma, men jag kunde inte taga emot den.»
»En gård…?» utropade gubben och steg upp. »Hvarifrån är du då egentligen hemma?»
»Från Kylänpää i Hirvijoki — om ni har hört talas om det stället?» svarade Olof.
»Jag har i min ungdom till och med varit i den trakten», sade gubben blidare, närmande sig Olof. »Och från hvilken gård där?» frågade han, i det han slog sig ned nära Olof.
»Från Koskela.»
»Från Koskela! Från Stor-Koskela —?»
»Visst är det ju ganska stort», svarade Olof.
»Och hvarför har du inte kunnat säga det redan, när du var här för första gången?» sade gubben med en lång, skarp blick. —
»Det har varit bättre för både dig och mig.»
»Därför», svarade Olof, och en mörk rodnad spred sig öfver hans drag, »att jag aldrig velat ta en hustru i gårdens namn eller på gårdens anseende, utan i mitt eget namn och för mig själf!»
»Så så, jaså», sade gubben och granskade honom länge från topp till tå. »Jaså, på det viset.»
— 220 —
