Äfven salen lyste och strålade. Det med hvita lakan beklädda taket skimrade som nattfallen snö i soluppgången. Väggarna voro rundtomkring klädda i samma hvita dräkt, men lakanen pryddes här af små kransar och girlander, och här och där syntes gröna enrisbuketter. hvilka uppstego som ett nytt, grönskande lif på en bländhvit grund.
Dansen upphörde för ett ögonblick. De inbjudna
drogo sig tillbaka till sidorummen för att intaga
förfriskningar — kvinnorna i sällskap med bruden,
männen särskildt för sig med brudgummen och svärfadern.
Brickorna buros af och an, glas och porsliner skramlade,
ett muntert sorl fyllde rummen och i människornas
ögon lågade bröllopsglädjen som en klar festdryck i
genomskinliga glas.
Åter gnällde fiolen och människorna strömmade in i stugan. Männen tömde ännu sina glas och koppar och drogo sina sista bloss, men snart skyndade äfven de efter de andra.
Till sist kom brudgummen. Men plötsligt erinrade han sig att han glömt att ta med sig tobak åt spelmannen och återvände därför. Och då han tagit hvad han sökte och vände sig om för att gå, stod framför honom en yngre, kort och undersätsig man.
Olof ryckte nästan till — ty mannen hade uppenbarat sig ljudlöst och plötsligt som ett spöke. Och han stod där också nästan som ett spöke, orörlig och underlig för öfrigt: bredbent med vänstra handen i byxfickan, den högra slappt böjd vid sidan, hatten i nacken och en tjock, glödande cigarr i munnen — för öfrigt var han fint klädd i stärkkrage, röd rosett
— 224 —
