»Försök inte onödigtvis!» ropades till honom. »Nog tar han henne nu!»
Den axelbrede stannade och väntade lugnt.
Men på andra sidan fältet var täflingen het. Olof hade vunnit allt mera på flickan och beslöt för sig själf: nu tar jag dig du må vända uppåt eller nedåt!
Flickan märkte faran och kastade sig nedåt. Men i vändningen lossnade hennes ena sko och flög i en hög båge upp i luften.
Från lekplatsen ljöd ett skallande jubel.
Flickan stannade rådvill. Olof glömde förföljandet och såg blott på skon. Plötsligt sprang han några steg fram och uppfångade i luften den fallande skon.
Nya, starkare jubelrop från lekplatsen.
»Bravo, bravo, så skall det gå till!»
Gif dig inte, inte fast du är utan sko!» eggade henne de andra flickorna.
Flickan gaf sig på nytt att springa. Olof efter med skon i handen.
Det var något att se! Det var inte mera vanlig änklek, det var en kamp om seger eller nederlag — en täflan som försatte åskådarna i spänning och delade dem i två partier.
Flickan kilade af som en skottspole. Mjukt böjde sig den slanka kroppen och hufvudet var käckt tillbakakastadt. Flätan hade gått upp och det lösa håret böljade bakom henne som en ljus man. Under kjolfållen skymtade då och då en röd strumpa.
Icke heller för Olof var det mera en vanlig änklek. Nu var det icke fråga om att eröfra ett par i leken — det gällde att tämja en ung vildfåle — en ung, eldblickande, gullmanig vildfåle.
