»Nå, hur känns det? Lycka till» — han bugade sig spefullt. »Jag har också mera orsak än de andra, eftersom vi lära vara liksom delägare i samma…»
»Fege — usling — satan!» Ändtligen bröto Olofs ångest och raseri sina dammar. Ett språng framåt; med af vreden ökade krafter fattade han med båda händerna mannen i rockuppslagen och höjde honom högt upp i luften.
»Läs din välsignelse!» hväste Olof mellan tänderna, alltjämt hållande honom upplyft och kramande hans rockuppslag så att det stärkta skjortbröstet prasslade. Mannen sprattlade ett par tag med benen, men därpå blefvo de orörligt nedhängande, hans ansikte blef blekt, cigarren föll ur hans mun och Olof kände hur hela hans kropp förvandlades till en slapp, hängande köttmassa.
»Jag lär vara full — och — ve-ve-vet inte hvad…» bubblade det fram mellan de bleka läpparna, snarlikt de sista skvättarna ur en tunna som tömmes.
»Tacka din lycka att det är så — annars…!» Olof släppte mannen med en duns i golfvet: — »Ut härifrån!»
Den bleke mannen, som knappt kunde hålla sig upprätt, vacklade hit och dit som en medvetslös, vände sig slutligen helt om och famlade ut ur rummet utan ett ord.
Olof stod midt i rummet. Det susade för hans
öron, och ljusens lågor dansade om hvarandra.
»Det är sant! Ingen skulle våga det, om det inte vore sant!» Det föreföll honom så naturligt, att han inte ett ögonblick betviflade den drucknes ord — ödet, hvars ingripande han i det längsta med dystra aningar
— 226 —
