smidigt och hänförande. Ett hvarf, två, tre, fyra hvarf rundt stugan — och alltjämt ilade de vidare.
Då, midt under det femte hvarfvet, tystnade fiolen plötsligt, skymtade fram i den förbidansande Olofs höjda hand, och splittrades i samma ögonblick i tusen bitar mot bordshörnet — »vii-i-i» hven midt i förstörelsen en sträng som brustit i sin spänning.
Det gick en ryckning genom bröllopsskaran, alla sågo skrämda på brudparet. Men de stodo lugnt bredvid hvarandra, som om allt det där hört till dansens afslutning.
»Ursäkta, om det föreföll ovanligt!» yttrade brudgummen leende. »Ni förstå väl, att på den fiol, med hvilken jag spelats ut ur min ungdom, skall det aldrig mera spelas. —« Godnatt!»
Genom hopen gick en susning af lättnad och beundran. Hvilken slutdans! Hvilken ungdom! Ingen annan skulle ha kunnat hitta på något sådant!
Gästerna logo, brudgummen log och Moisiogubben log vid sin bordsända: så skall det vara! Ryggen åt de andra, allt åt den ena — min dotter är nog värd en fiol!
Bruden ensam stod blek — som om det åter hade varit söndagsafton om sommaren, och hon hade stått vid vikens strand och sett huru en man med vredens rodnad på sina kinder ilade bort längs strandvägen.
