Häpen förblef den bleka kvinnan i samma ställning — stöten hade kommit så oväntadt. Men så steg hon upp och gick lugnt och beslutsamt, med två röda fläckar blossande på kinderna, ett par steg fram mot Olof.
»Hvad betyder det här egentligen, Olof?» frågade hon med en röst, i hvilken ömheten ännu darrade, men i hvars grund redan en ton af stål klart kunde skönjas.
Blodet brusade och sjöd i Olofs ådror — att den skyldige vågade stå där med högburet hufvud och se honom så lugnt och rakt in i ögonen! Och då hans blick i detsamma föll på myrtenkronan, tecknet på brudens renhet, hvilken liksom för att håna honom tycktes växa och höja sig, då fruktade han att blodet skulle stockas i hans ådror, och han kände ett tvingande behof att störta sig öfver henne och slita henne i stycken.
»Det betyder», ropade han med besinningslöst raseri och sprang emot henne, »att du bär orättmätiga prydnader, bedragerska!»
Och med ett ryck slet han af henne både krona och slöja, och trampade dem under sina fötter, allt vildare, ju mera stommens ståltrådar likt ormar slingrade sig omkring på golfvet: »Lögnerska, lögnerska, skenheliga lögnerska!» skrek han.
Kyllikki rörde sig ej; tyst och förfärad stod hon kvar — blott de röda fläckarna på hennes kinder växte och förstorades.
Af kronan återstodo blott några ståltrådar och lösryckta myrtenblad — slutligen sparkade Olof också slöjan åt sidan. Nu rätade han upp sig och såg vildt på Kyllikki, liksom en man, hvilken redan affärdat en fiende och nu reder sig till att angripa den andre.
