Olof och fortfor med kall, behärskad röst: »Och hur många ovigda hustrur har du då själf haft, säg…?»
Olof rosslade, som om han hade fått ett knifsfygn i bröstet. Därpå slog han sig rasande i hufvudet med sina knutna näfvar, vände sig bort och rusade af och an i rummet, rasande och slitande sig i håret: »jag dödar dig, jag dödar både dig och mig, jag vill döda, döda, döda!»
Då han rasat sålunda en stund, kastade han sig ned på soffan, slet upp sin rock så att knapparna flögo omkring, slet af sig sin hvita rosett och kastade den på golfvet, ångestfullt ropande: »Hvarför skall då jag utstå detta helvete? Ingen har haft en så eländig bröllopsafton, ingen är så olycklig som jag!»
Kyllikki stod lugn och lät Olof rasa i sin ångest. Hon kände grunden under sig liksom bli säkrare. Slutligen gick hon fram till Olof, som vred sig på soffan.
»Skall jag hata och förakta dig eller skall jag älska dig?» sade hon med lugn stämma. »Du lyssnar till en drucken karls lögner, i stället för att fråga den enda som du obetingadt kan lita på, och ger mig inte ens en förklaring, när jag ber dig därom. Jag förvånar mig inte öfver att mannen gjorde som han gjorde, och lät dig på din bröllopsafton smaka en droppe af samma gift som du säkerligen beredt bra mången annan. Hvad honom beträffar, så är han på sätt och vis en ungdomskamrat till mig och son till en rik bonde. Jag har ända sedan min barndom varit så att säga bortlofvad åt honom. Då jag var barn, behandlade han, som var ett halft tiotal år äldre än jag, mig som sin fästmö, och smekte mig tilloch-
