»Allt — för din skull, Olof!» sade hon varmt. »Människan kan inte få allt hvad hon önskar och hoppas, och om vi inte kunna njuta vår bröllopsnatt som brud och brudgum, så kunna vi åtminstone vara vänner och kamrater.»
»Olyckskamrater…!» suckade Olof tungt, och de tryckte sig intill hvarandra som två vilsegångna, sönderslitna själar, hvilka blott ha hvarandra att lita till.
»Olof!» hviskade Kyllikki efter en stund. »Vi
måste gå till hvila, du är så trött.»
På samma gång flögo deras blickar till den hvita brudsängen — så sågo de förskräckta på hvarandra. Och som i en bok läste de i hvarandras ögon de tankar, som rörde sig i deras själar.
»Kunna vi inte hvila här på soffan den korta stund som ännu återstår till morgonen?» frågade Kyllikki med darrande röst.
Olof fattade hennes hand och tryckte den utan ett ord till sina läppar.
Då Kyllikki steg upp för att hämta dynor, föll hennes blick på bordet. Hon gick fram till det, tog, undvikande Olofs uppmärksamhet, något därifrån, gick till byrån och låste igen den öppnade lådan. En tacksam blick af Olof följde henne till sängen.
Men då hon tog fram två bländhvita kuddar, på hvilkas spetsar den lyckliga fåstmön under arbetet med bultande hjärta hade tryckt sin längtans jublande kyssar och hvilkas krusade band buro heta läppars hemliga älskogshälsningar, då började hennes skuldror darra och hon stod kvar med ryggen
