vänd åt Olof, som om hon hade haft något att ställa i ordning med kuddarna.
Det började rycka i Olofs ögonlock, och heta tårar kvällde fram emellan dem. Han steg upp och smög sig varsamt fram till Kyllikki.
»Kyllikki!» sade han med bedjande röst, i det han vände henne emot sig. »Har du förlåtit allt?»
»Ja, allt!» svarade hon med ögon som strålade genom tårarna, och slog sina armar om Olofs hals. »Förlåt mig min barnslighet!»
Och med heta tårar slöt Olof henne jublande och tacksam till sitt hjärta — — — — —
»Släck inte ljusen ännu, Olof — vi låta dem
brinna hela natten», bad Kyllikki, som redan låg
utsträckt på soffan.
Olof nickade och lade sig ned på soffan, med fötterna stödda på en där bredvid ställd stol och hufvudet i Kyllikkis famn.
»Gif mig din hand!» bad han, sträckande sin egen öfver hufvudet emot Kyllikki.
Två dunkelt glänsande ögonpar började hviska med hvarandra, liksom ensamma stjärnor på en halfmörk hösthimmel, under det jorden suckade i den nattliga skymningens famn.
— 240 —
