26. SÖMNGÅNGAREN.
Han var sömngångare, fastän han icke vågade medge det ens för sig själf.
Ty i sömngången ligger något hemlighetsfullt och förskräckande.
Den oroliga själen står upp och vandrar ut på sina egna vägar. Kroppen följer med, men utan medvetande. Ögonen äro öppna, men se endast så mycket, som den på sina egna vägar kringsmygande själen behagar tillåta. Den klättrar som en ekorre upp på taken, den går fram på smala takåsar på svindlande höjd. Den öppnar fönster och lutar sig ut öfver mörka djup, och den leker med skarpa vapen som med barnleksaker. Och åskådaren, som vaknar och ser något sådant, skakas i hela sin varelse, ty han förstår att det är själen, som smyger sig fram på sina nattliga stigar.
Olof hade varit sömngångare en längre tid —
nästan ända sedan Kyllikki blef hans.
Bröllopsnatten var glömd, den vidrördes aldrig ens med en antydan. De hade försökt att smälta
