samman med hvarandra på grund af allt det sköna och djupa, som hade så starka rötter i bådas själar, och på grunden af allt det stormande och framåtsträfvande, som skulle bryta upp deras framtida tegar och diken.
Olof var stolt öfver sin hustru, ty lik en sommarsöndag rörde hon sig i deras nya stuga — lugn och klarögd, ständigt omgifven af en doft af enris eller johanneblomma. Och han kände tacksamhet, vördnad och kärlek för henne — öfver att hon var honom en så öm och trogen kamrat.
Men så kom sömngången — liksom en nattfågel på ljudlösa vingar.
Han hade redan länge gått i sömnen utan att veta af det. Och ännu ville han ej tro det, ehuru han redan flera gånger varit nära att vakna upp till fullt medvetande. Och han var glad att Kyllikki ej tycktes misstänka något, då hon ingenting sagt. Ty han fruktade intet så mycket, som den stund, då hans hustru skulle vakna och med skälfvande röst såga: Är inte min arm nog varm att hålla dig kvar, och är inte min själ spänstig nog att sluta din i sin omfamning?
Under den sista tiden hade han känt sig orolig öfver blotta tanken på denna möjlighet. Och för att motverka detta hade han med dubbel ifver kastat sig in i arbetet, med verkligt raseri rödjande sin nyodling vid kärrets kant. Och han arbetade icke blott på sitt eget skifte, utan rörde sig kors och tvärs omkring på hela det vida kärrområdet — och däraf uppkom till slut ett storartadt, hela byalaget rörande torrläggnings- och uppodlingsprojekt.
 |
|
— 244 —
