Det var en af dessa stilla skymningsstunder, då Olof just återvändt från arbetet, och stugväggens stockar liksom hviskade i väntan.
Ljudlöst som skymningen smög sig Kyllikki i hans öppnade famn, med blicken frågande hvad han hade på hjärtat och själf berättande om sina tankar och stämningar.
Olof log, men han sökte ej det innersta i Kyllikkis blick, och efter en stund såg han ej ens mer på henne, utan blickade långt bort, liksom ännu betraktande dagens arbetsfält.
En stund förgick.
Olofs ena hand lyftes nästan omedvetet upp och lösgjorde Kyllikkis fläta, så att hennes långa hår fritt strömmade ned öfver skuldrorna. Småleende och blickande långt bort i fjärran strök han öfver hennes silkeslena hår och lindade det sedan kring sin hand, hvilken han så lade om hennes midja.
»Min egen flicka!» hviskade han, betraktande henne liksom genom en slöja och sökande hennes läppar.
Och midt under kyssen kände Kyllikki hur Olofs arm darrade kring hennes midja. Hon såg honom ömt in i ögonen, men häpnade vid åsynen af deras sällsamma uttryck.
De tycktes irra långt borta i fjärran.
Och den dunkla, aningsfulla oro, som redan länge tryckt henne, föll nu som en väldig ångest öfver henne. Och ju längre hon betraktade honom, desto större blef ångesten — tills slutligen en förförande känsla fick makt med henne.
Det var som om den själ, hvilken blickade ut
