genom hans ögon, hade flytt sin kos och bara lämnat kvar en kropp som stelnat i sin omfamnande ställning.
Hon begynte darra från hufvud till fot, och hela hennes kropp blef kall som is. Plötsligt slet hon sig lös och sjönk orörlig ned på den lilla träsoffan.
Olof stod som förstenad kvar, utan att kunna röra en lem.
I ett ögonblick hade emellan dem tilldragit sig någonting förfärligt, som ingendera vågade vidröra, men hvilket med ordlös tydlighet afspeglades i deras blickar.
Under deras fötter tycktes ett djupt haf plötsligt ha öppnat sig, hvilket under sin dånande yta hade blottat den slammiga bottnens skogar af vajande alger och deras sällsamma invånare med famlande tenakler och vidunderligt stirrande ögon.
Det förlamade deras krafter och isade deras blod.
Och liksom värjande sig för denna syn, dolde slutligen den unga kvinnan darrande och snyftande sitt ansikte i händerna.
»Din själ, din själ, Olof!» klagade hon som ett litet barn.
Olof stod liksom på gränsen mellan dröm och vaka. Men då han såg henne darra, tycktes han vakna upp och försökte att slita sig lös ur denna fasansfulla förtrollning.
»Kyllikki…?» sade han bönfallande.
Snyftande såg Kyllikki upp och betraktade honom såsom man betraktar en okänd främling.
»Stackars Kyllikki…», sade Olof med bruten röst och satte sig ned i andra soffhörnet. Men han skrämdes af sin egen röst och kunde ej få fram ett
— 246 —
