Då Kyllikkis bitterhet efter en stund något lagt sig, förskräcktes hon nästan af den rådande stillheten, hvilken hon nu lade märke till.
Hon vände sig hastigt emot Olof och såg hans af dunklet skuggade drag så brutna af sorg, att hon färfärad ångrade sina ord.
»Olof, käre Olof!» sade hon fattande hans hand. »Hvad har jag då gjort? Jag vill inte förebrå dig. Felet kan ju lika gärna vara mitt… och är väl säkert mitt mera än ditt.»
Men Olof satt alltjämt som förstenad, endast då och då genomilades hans kropp af häftiga rysningar.
Då Kyllikki såg honom i detta tillstånd, förblekAnade hennes egen sorg, och en fläkt af gränslöst beklagande och ömhet uppfyllde henne.
»Var inte så bedröfvad, Olof!» sade hon så varmt, som om hon hade haft ett stort brott att försvara. »Hur kunde jag vara så — obetänksam och dum, så svag och själfvisk…»
»Nej», sade Olof. »Du var det som du måste och bör vara: mitt samvete — annars skulle du inte heller vara en rätt kamrat.»
»Säg inte så Olof, ty just det glömde jag! De två orden, på hvilka det grundar sig: lida och sträfva — tillsammans, hör du Olof, tillsammans!
Hon smög sig sakta i hans famn och slog sina armar omkring honom.
»Du förstår väl?» talade hon med skälfvande stämma. Det kommer sig af att jag älskar dig så! Jag vill äga dig helt. Jag släpper dig inte lös, nej, nej, jag tvingar dig att se mig in i ögonen. Jag drifver bort alla som vilja tränga sig emellan oss, ty jag
