är så stark. Och du är endast min… hör du Olof, du är min, min! — Men hvarför sitter du så där, tala med mig, säg någonting!»
Och hennes stora värme flammade som ett mäktigt bål omkring honom, så att han kände sina styfnade lemmar åter tina upp och sitt hjärta åter värmas.
»Hvad du är god, Kyllikki!» sade han med glimmande ögon. »Du är mitt allt i lifvet — utan dig skulle jag gå under. Om jag bara visste en sak?»
»Hvad då…? Säg ut det, Olof!»
»Att du inte föraktar mig, utan litar på mig — på att jag vill tillhöra endast dig.»
»Visst litar jag på dig!» sade Kyllikki. »Jag vet ju att vi två sträfva till samma mål. Men vi ha fiender, som lura på oss. Men vi skola besegra dem, helt säkert skola vi det! Och du tar mig — helt, som den där kvällen, då du for från Kohiseva…! Och jag får dig helt — och… hör du, Olof — då skall jag också få… det… det… utan hvillket jag inte kan lefva…!»
— 250 —
